Min story
Jag är fortfarande golvad av glädjen jag kände när jag fick positiv feedback från en av mina stora förebilder i retorik och kommunikation, om den så kallade professionella bryggan som jag använder mig av i min kommunikation med andra. Tack @elaineeksvärd på Snacka Snyggt för din feedback! Det gör så gott i mitt kommunikationshjärta att få en sådan feedback från en person som dig!
Bland annat den professionella bryggan, som jag och 29 andra ledare lärde oss om igår, innebär när du berättar om något privat som du sedan på ett snyggt och retoriskt sätt får åhörarna att lyssna och får ta del av din professionella sida. Det tyckte Elaine att jag gjorde bra, vilket gav mig självförtroende i min kommunikationsstil! Tack Elaine <3
Jag har länge och mycket tänkt på hur Pia (ska skriva mer om henne strax), lärt mig om retorik, driv, och gnistan hon skapade hos mig när hon sade: ” Det är inte lönt att lära dig svenska, du kommer ändå att bli tvungen att återvända till ditt hemland”.
Resan började med att jag, tillsammans med min pappa och lillebror landade på Arlanda en sen novemberkväll år -99, efter att varit separerade från resten av familjen i nio månader. Månader av saknad, hopp och förtvivlan… Med en dröm att jag, en dag, ska få öppna dörren till min egen framtid och få gå universitetsutbildningen som föräldrarna alltid pratat om och prajmat i min värderingsgrund:
”Du kan bli vad du vill, men se till att läsa en universitetsutbildning först. Allt annat kan nån annan ta ifrån dig, men inte kunskapen du har. Och låt ingen man försörja dig, utan se till att försörja dig själv
Idag är jag evigt tacksam för de värderingar och det förhållningssätt till framtiden de lärde mig med grunden att kunskap är makt, och att svenska språket är nyckeln till det svenska samhället. Jag kommer ihåg att jag satt fastklistrad framför TV:n (långt innan vi fick börja skolan pga. många formella beslut som behövdes tas först med ansökan, godkännande etc.), antecknade alla ord och slog sedan upp dem i ett svenskt-albanskt lexikon. Det var på den tiden när Google translate inte fanns 😉
För att göra en lång historia kort…
Min kommunikationsresa som jag ser det idag började med att föräldrarna inte kunde prata svenska och inte heller behärskade de svenska normerna och den nya kommunikationskulturen. Att vara rak på sak och säga exakt vad man tycker och tänker är något jag är uppväxt med, som ibland kan missuppfattas och misstolkas i kommunikationen med andra här i Sverige (eller vara en fördel, såsom den gången med mötet med Pia).
Pia var vår migrationshandläggare som för fjärde gången fattat beslutet att vi ska återvända till hemlandet, ett land där kriget vid det laget då var slut men allt annat var kaos. Bland annat hade vi ingenstans att bo pga. vårt hus var nerbränt, tillsammans med alla våra minnen vi hade skapat. Att fly landet, komma och välja att bo kvar i Sverige var aldrig ett lätt eller naturligt beslut, men ack så nödvändigt. Efter varje gång föräldrarna var på möte med handläggaren och fick ett beslut att återvända, kunde jag höra hur mamma och pappa bråka om hur pappa snällt kunde ta emot informationen och inte hade ett behov av att där och då argumentera emot beslutet. Mamma var mer temperament och otålig (gissa vems gener jag besitter i det här fallet) och kunde inte låta bli att i alla fall säga: ”Det kommer en överklagan på det beslutet”, vilket gjorde pappa nervös 🙂 Idag vet jag att pappa var diplomatisk och visste vad han gjorde, och därmed hade ett annat kommunikationssätt, men i min värld kan man inte sitta där och hålla med om ett så stort beslut, utan att argumentera emot. På plats, mitt framför ögonen på henne.
Jag hade den här gången beslutat att jag skulle följa med på mötet med handläggaren och berätta utifrån mitt perspektiv att jag, som redan hade börjat läsa på gymnasiet, ser en framtid här i Sverige och att jag vill att beslutet hävs. Ibland önskar jag att var lika diplomatisk och kommunikativt rustad som min pappa och som jag är idag, men uttryckte mig istället så här:
Pia: ”Vi har fattat beslutet att ni ska återvända och biljetterna är bokade till på onsdag nästa vecka”. (Detta var en fredag)
Mamma tittar på tolken i väntan på att få beskedet tolkat, medan jag vrider mig i stolen och snabbt säger till tolken: ”Vänta nu, jag vill prata”. Tålamodet lät mig inte vänta tills tolken sade sitt, utan min 16-åriga jag tog till orda.
Jag: ”Vilka biljetter?”
Pia: ”Er familjs biljetter”, sade hon och fortsatte…”och jag kommer att följa med er fram till flygplatsen”
Jag känner hur min frustration ökar och jag ser att mina drömmar om att leva, bo och verka i det här landet håller på att gå i spillror. Jag hade ju redan planerat allt, visualiserat mina mål och lagt upp en plan för hur jag och min familj ska bo i Sverige och INGEN skulle komma att förstöra den planen. Inte Pia heller…
Jag: ”Du kan bara avboka dessa biljetter du pratar om, för ingen ska åka tillbaka. Dessutom har jag redan påbörjat min gymnasieutbildning där jag också har möjlighet att utveckla min svenska och komma in i det svenska samhället”, sa min 16-åriga jag bestämt.
Pia: ”Du behöver inte din svenska för att du ska återvända till ditt hemland, och där pratar man väl ingen svenska”.
Jag: Slår näven i bordet och beslutsamt men med en klump i halsen (nära på att gråta av ilska), säger: ”Du ska få se Pia, vi kommer att bo i Sverige”, och lämnar rummet.
Där och då, som ungdom, tänkte jag inte på konsekvenserna av kommunikationssättet med en tjänsteman, och framförallt inte på hur min mamma måste ha känt sig efter den reaktionen, men idag är jag så otroligt tacksam att Pia väckte min frustration och min ”jävla anamma” som kom att bli en framgång för mig, på ett personligt, kommunikativt och inte minst professionellt plan. För denna lärdom har jag Pia att tacka, och önskar än idag att få träffa henne, titta på henne i ögonen och säga: ”Du ser, jag är här i Sverige och har uppnått och uppnår mina mål. Du kan gå nu för att du har lärt mig tillräckligt. Fuck you”. Med de orden!
Hälsningar,
Den svenska medborgaren Luljeta
